Vem jag är

I samband med min 15 års dag fick jag två saker: mitt efterlängtade moppekort - och så beskedet att jag hade en aggressiv tumör i huvudet. Cancer. 


 Det tekniska namnet var rhabdomyosarkom. Det finns ännu inget som visar vad som orsakar tumören eller säger om den är ärftlig. Jag hade troligtvis bara extrem otur. Jag och min familj kämpade mot cancern med cellgifter, strålning och oro under resterande delen av mina tonår. Mitt hår föll av, min kropp tvinade bort, jag var konstant trött och cellgifterna gjorde att jag mådde väldigt illa. När jag mellan doserna mådde lite bättre visste jag att det var för att kroppen återhämtade sig från gifterna, och därmed återhämtade sig även cancertumören. Strålningen var fruktansvärd. Eftersom tumören satt i min bihåla/näshåla var jag tvungen att strålas mot huvudet. Vetskapen om att det som skulle göra mig frisk även kunde ge mig bestående skador på vävnader, ögon och kanske till och med min hjärna vad något som jag fick leva med. 

 

Eftersom jag var gick i gymnasiet när jag blev sjuk trodde alla att jag skulle få gå om ett år, hur skulle jag orka hålla samma tempo som mina friska klasskompisar? Då hade de inte räknat med att när jag ger mig fan på något, så kommer det att hända. Skolan representerade det normala i mitt liv, att jag inte var en sjukling. Jag gick ut gymnasiet med höga betyg och två stipendium för goda studieresultat och för att vara en förebild för andra. Jag kom in på civilingenjörsutbildningen vid Linköpings universitet kastade mig in i matte, teknik och studentlivet. Det var fantastiskt att få leva rövare, fylla min brandröda teknologoverall med tygmärken, plugga när jag ville och inte behöva ses som ömtålig. 

 

Det skulle ta först 5 år innan jag skulle bli helt ”friskförklarad”. Det innebär att jag har samma odds att få cancer som vem som helst. Jag har gått på kontroller och röntgen av hjärta, skelett, hjärna nästan varje månad, och oron av att det kanske eventuellt ska synas något på röntgenplåten har hållit mig, och inte minst min familj på nålar fram och tillbaka, även om vi inte låtsas om det. För mig har det varit, och är, otroligt viktigt att inte älta och inte prata om det som har varit. Jag vill blicka framåt, inte komma ihåg alla jobbiga minnen. 

 

Efter tre år i Linköping började jag cykla mycket och upptäckte att det var sjukt kul! När jag fick erbjudandet om att säsonga i Hemsedal, Norge kändes det rätt och jag tog ett uppehåll ifrån studierna. Väl i Hemsedal ställdes siktet in på att träna inför Vasaloppet och vips så var anmälan skickad och dagen spikad. Jag kände att ju mer jag tränade och trotsade bilden av sjuklingen Hampus, desto bättre mådde jag. Min kropp är starkare, jag kan själv kontrollera hur mycket jag utsätter dem för och gör det ont vet jag att det är träningsvärk, en positiv smärta som berättar att jag är frisk, stark och att min kropp samarbetar med mig. 

 

Mitt sikte är nu inställt på att göra en svensk klassiker. För att jag kan. Och för att det är sjukt kul. Jag vill visa att det går att ha ett liv efter cancer. Och att hur sjuka vi än är eller har varit, ska vi fokusera på den friska framtiden. Följ min insamling till barncancerfonden på "En svensk klassiker - för att jag kan!" , dela gärna, och skänk pengar. 

 

Tack för att du hjälper mig visa andra att det är värt att kämpa för att bli frisk!